”Tillsammans sår vi små frön för framtiden”
Läxor, läkarbesök, kompisrelationer – punkterna bockas av och blir ett kvitto att glädjas åt.
– När hela handlingsplanen är avbockad och det är dags för ungdomen att flytta tänker jag alltid ”åh, kan du inte stanna en månad till”, skrattar familjehemsmamman Camilla Nilsson.
Vårsolen skiner in genom fönstret hos Camilla Nilsson och hennes familj i Skelleftehamn. Camilla bjuder på kaffe och kaka. En av familjens tonåringar småpratar med familjehemskonsulenten Linda Forssell från Consilium, hon är ett naturligt inslag i familjens vardag. En gång i månaden tittar hon in personligen och hon ringer regelbundet för att kolla läget.
– Dessutom kan jag och Danne höra av oss till Linda när som helst. Om det uppstår problem, kanske en akut kris, är stödet alltid nära och det är jätteskönt. Det händer att vi hörs dagligen om vi behöver bolla våra tankar.
Camilla berättar att hon och maken Dan själva har fem barn. Det var när en granne, som jobbar inom socialtjänsten, frågade om de kunde ta emot ett extra barn som deras liv som familjehem började. Det var för 14 år sedan.
– Min första tanke var att vi inte hade plats, våra egna barn var små och huset var fullt. Men flickan behövde en stödfamilj, vi klarade inte av att säga nej, och till en början bodde hon hos oss var tredje helg, minns Camilla och berättar att familjens engagemang snart utökades till att de blev ett förstärkt familjehem, vilket betyder att Camilla ständigt finns hemma som stöd för barnen.
Camilla och Dan har nästan uteslutande tagit emot tonårsbarn och hade från början bara ett villkor.
– Vi vågade inte ta emot ensamkommande flyktingbarn. Det skulle bli för svårt, tänkte vi. Men nu har vi haft flera nyanlända barn och inte är det några problem. En av killarna som bodde hos oss under några år finns för alltid i våra hjärtan, vi kommer att ha kontakt med honom resten av livet.
Camilla säger att man gärna vill rädda hela världen men att man som familjehemsförälder inte får ställa för stora krav på sig själv.
– Det viktigaste är att du helhjärtat går in för uppdraget. Det finns ingen ångervecka när det handlar om att öppna sitt hem och sitt hjärta. Var öppen och se inte bara hinder och svårigheter, var lyhörd för olikheter. Du och din familj får så mycket tillbaka, säger Camilla och berättar att hennes 21-åriga dotter går i sina föräldrars fotspår och är kontaktperson, vid sidan av sitt jobb på fängelset.
– ”Gud, vad jag har lärt mig mycket av alla ungdomar som bott hos oss!” sa hon till mig och det är klart att jag blir stolt över henne.
Camilla säger att deras barn alltid fått vara med och tycka till inför nya placeringar och att de oftast varit positiva till dem.
Konsulenten Linda, som lyssnat på Camillas tankar, nickar och säger att de egna barnen ofta blir bra förebilder för de nya ungdomarna.
– Det handlar om ett givande och tagande och tillsammans gläds vi åt alla små framsteg på ungdomarnas väg mot vuxenvärlden, det kan vara att en ungdom fixat matteprovet. Man gläds, precis som man gör med sina biologiska barn, säger Linda och berättar att varje barn har en egen handlingsplan som är skräddarsydd utifrån behoven.
När Linda kommer på besök stämmer hon och Camilla tillsammans av vilka framsteg barnen gjort och vilket stöd som behövs framöver.
– Man sår små frön längs vägen – och kanske får man inte skörda framgångarna förrän barnen blivit vuxna men det är en stor glädje också i de små steg ungdomarna tar i vardagen, säger Camilla.